A random thought a few years later

I started writing this January 12th. Somehow, I never got around to publishing it. I don’t know why I wrote in Swedish; I think I’d forgotten what language this blog was in since it’s been so long since I posted. But here you go.

(And I know it ends abruptly. I don’t know why. I don’t know where I was going. But that’s sort of what the entry is about anyway, so it’s kinda Meta.)
(And I don’t remember how the editor works. I am too tired to figure it out. I want the Swedish text in a cut that you need to click to see, but I’m not gonna do that right now. Maybe I’ll get around to it. Maybe I won’t. I’m gonna hit Publish now, though.)

Det är jobbigt med blanka sidor framför mig. Det tomma utrymmet, och dess ödslighet, tär på min inspiration och blir bara större för varje minut, varje sekund, som jag inte vet hur jag ska börja. Det är därför jag skriver massa små korta anteckningar överallt hela tiden. För att då har jag en utgångspunkt. Eller en del i ett pussel som jag kan bygga ihop när allting klickar, min hjärna blir tyst, och jag bara kan skriva. Men den dagen kommer aldrig. Jag får bara fler och fler lösryckta meningar i block, mobilens anteckningsapp, screenshots. Sparade ”writing prompts” på Pinterest. Så var börjar man egentligen när allt är en början, och inget är en början?

Det var länge sedan jag lade upp någonting här sist. Eller på min gamla blogg. Min hjärna rusar fram fortare än jag hinner registrera och skriva ner saker, och tiden räcker aldrig till. Och fler och fler av mina intryck är saker jag vill köpa, som jag tror ska få mig att känna mig hel, eller som jag tror kommer ge mig inspiration, men som bara blir stående, och ger mig mer prestationsångest. För varför skulle jag börja på någonting om jag inte kan slutföra det på ett bra sätt? Då är det väl bättre att inte börja? 

Detta är en del av det som kallas ”exekutiv dysfunktion”. Det är vanligt hos personer som är, eller har varit, utbrända, eller har depressions-/ångest-problematik, eller personer som inte är ”neurotypiska,” som det heter. Så vilken av dessa kategorier faller jag i? Vilken av dessa faller jag inte i, är väl en bättre fråga? 

Det är skönt att jobba igen. Eller ja, ha en sysselsättning igen. Vänja mig vid att vara på plats på ett kontor där det är någon som pratar i bakgrunden, eller någon som rör sig i ögonvrån. Någon som man ogillar och önskar kunde vara schemalagd på ett annat skift. 

Heartbreak and heartache

I was reading an article on Buzzfeed the other day, on my way to work. It was mostly very sweet. At the end of it, was something profound, something that I connected with, because it was something that happened to me not long ago. For those not eager to click the link, it’s about a communications professor at a college in the US. This quote below was not the point of the article but rather part of the closing statement, but it really hit a nerve for me.

“Social media can make us feel more connected [than] we really are. If you are texting your significant other and you really want the relationship, it is so easy to read too much into simple text messages,” he said.

I haven’t posted about this, but over the summer I met someone. We wrote a lot for the first while, but as [and this is where the draft from November 2nd, 2017 ends. I am posting it today just for the heck of it. 😉 ]

Regarding love

I want someone who looks at me the way Mulder looks at Scully at the end of the Cher episode (The Post-Modern Prometheus?). Or in fact the way he looks at her like 80% of their screen time. That is not too much to ask, is it?

Getting back out there

As you may or may not know, I’ve been going through stuff for a while now. I haven’t had the interest to put pen to paper, so to speak, nor have I felt I have anything to say. This post is not particularly close to the aforementioned ‘stuff,’ but this is the topic in which I have something to say right now, so here goes.

It’s kind of funny… My inspiration for writing, as well as my topic, has often been inspired by Carrie in Sex and the City. Which I guess means that it is appropriate that the thing that gets me back to writing is something that Carrie once wrote about, or at least referenced, on the show: The Way We Were. This post will have spoilers for both SatC and TWWW, and since I am (trying to be) a considerate person, the rest of the entry will be behind the cut.

Prologue

I decided that it’s time to move on from LiveJournal. I haven’t yet decided if I’m moving all the entries or not, and I don’t know where this decision came from, but that’s it.

I think maybe the decision came from this wave of “fed-up-ness” I’ve been feeling for a while. Tired, angry, frustrated, the usual. So there…

Anyway, hi. I’m Alexandra, Alex for short. I’m a bit of a mess, but I’m happy like that. Until otherwise stated, my backstory can be found here. And I think that’s it for today. You are dismissed.