I started writing this January 12th. Somehow, I never got around to publishing it. I don’t know why I wrote in Swedish; I think I’d forgotten what language this blog was in since it’s been so long since I posted. But here you go.
(And I know it ends abruptly. I don’t know why. I don’t know where I was going. But that’s sort of what the entry is about anyway, so it’s kinda Meta.)
(And I don’t remember how the editor works. I am too tired to figure it out. I want the Swedish text in a cut that you need to click to see, but I’m not gonna do that right now. Maybe I’ll get around to it. Maybe I won’t. I’m gonna hit Publish now, though.)
Det är jobbigt med blanka sidor framför mig. Det tomma utrymmet, och dess ödslighet, tär på min inspiration och blir bara större för varje minut, varje sekund, som jag inte vet hur jag ska börja. Det är därför jag skriver massa små korta anteckningar överallt hela tiden. För att då har jag en utgångspunkt. Eller en del i ett pussel som jag kan bygga ihop när allting klickar, min hjärna blir tyst, och jag bara kan skriva. Men den dagen kommer aldrig. Jag får bara fler och fler lösryckta meningar i block, mobilens anteckningsapp, screenshots. Sparade ”writing prompts” på Pinterest. Så var börjar man egentligen när allt är en början, och inget är en början?
Det var länge sedan jag lade upp någonting här sist. Eller på min gamla blogg. Min hjärna rusar fram fortare än jag hinner registrera och skriva ner saker, och tiden räcker aldrig till. Och fler och fler av mina intryck är saker jag vill köpa, som jag tror ska få mig att känna mig hel, eller som jag tror kommer ge mig inspiration, men som bara blir stående, och ger mig mer prestationsångest. För varför skulle jag börja på någonting om jag inte kan slutföra det på ett bra sätt? Då är det väl bättre att inte börja?
Detta är en del av det som kallas ”exekutiv dysfunktion”. Det är vanligt hos personer som är, eller har varit, utbrända, eller har depressions-/ångest-problematik, eller personer som inte är ”neurotypiska,” som det heter. Så vilken av dessa kategorier faller jag i? Vilken av dessa faller jag inte i, är väl en bättre fråga?
Det är skönt att jobba igen. Eller ja, ha en sysselsättning igen. Vänja mig vid att vara på plats på ett kontor där det är någon som pratar i bakgrunden, eller någon som rör sig i ögonvrån. Någon som man ogillar och önskar kunde vara schemalagd på ett annat skift.
A world of small wonders 